Saknar det. Skrivandet. Någonstans behövs det.
Som inatt. När orden i mitt huvud blir för många och tomheten för stor.
Så bräcklig. Så äckligt skör.
När jag blir påmind om varför livet är som det är. Att det fortfarande är högst nödvändigt, att jag inte klarar av att ta nästa steg framåt. Jag står still.
Det finns två som förstår, några som vill förstå och många som inte vill ta in.
Det är den där massan av människor som inte vill förstå som orsakar så mycket skada. De och dem som tror sig förstå utan att ha en aning. Som drar upp små historier om en tid i deras liv som de hade det lite jobbigt men att de sedan skärpte till sig och så levde de vidare.
Jag vill inte förringa andras känslor, det var säkert svårt och säkert kom de ur det starkare. Men att jämföra en kortare period av svårigheter som man sedan tog sig ur med att ha levt i ett bottenlöst vakuum under många år är en förolämpning mot alla dem som inte tar sig ut ur mörkret.
