Klockan är nästan fyra på morgonen och jag kan inte minnas när jag var vaken så länge senast? Det är förstås någonting bra, det betyder att jag numer sover om nätterna, att medicinen hjälper eller lugnet infunnit sig.
Så kluven.
Jag tycker verkligen om att skriva blogg och tror inte att jag skulle göra det lika mycket om jag skrev en vanlig privat dagbok som jag gör nu när den ligger uppe för allmänt beskådande. Men. Och det är ett ganska stort men, vill jag blotta mig så här egentligen? Är jag gammaldags som tycker att det är lite läskigt eller är jag sund? Är jag korkad som gillar tanken på att sprida mitt ord för att jag tycker att jag ofta har bra saker att säga? Jag tror att sådana som jag, som gått igenom svåra saker men ändå orkar ha ett ganska normalt liv kan ge andra i samma sits lite hopp. Kanske får jag någon att sluta skämmas för att hen mår psykiskt illa och inger hopp om framtiden?
Eller hänger jag ut mig själv?
Många bloggar om sina liv. Det kanske är det normala i framtiden? Kanske blir det så att "alla" har sina nyfödda blodiga, bajsiga bebisbilder på nätet i framtiden? När man dejtar en ny människa behöver man bara googla så har man hela livshistorien, allt från hur de kom ut, ammades, åt sin första tugga mat, blev rumsrena, gick i skolan, var sjuka och sedan växte och blev stora. Kommer jag att outa mina barns förlorande av oskulden? Hur de tafatt började och slutade inom loppet av fem minuter.
När jag kommer i klimakteriet, ska jag skriva om svettningarna och humörsvängningarna?
Jag tycker ju det på ett sätt. Våra kroppar måste bli våra igen, mänskliga. Problem bör lyftas och oskamliggöras..
Men samtidigt undrar jag vem som egentligen har intresse av att veta. Och varför tycker jag så mycket om att skriva? Jag är inte på något sätt ute efter att växa och få många läsare, tvärtom så gör det mig ingenting om den skara jag har hålls intakt. Varken mer eller mindre. Jag skriver för min skull.
Men varför?
