Tiden rinner ut.

Stressen kryper inpå. Upptakt. Lite som att gå och vänta på en enorm smäll. Som det kontrollfreak jag är så är det ytterst svårt att inte riktigt ha koll på hur saker och ting kommer att bli. Någonstans vet jag att det ordnar sig till slut för det gör det alltid men vägen dit känns slirig. 

Jag har känt mig stressad över hundarna också, till och med gått så långt att jag funderat på om jag kan ha kvar dem eller om det blir för mycket! Men när jag tänker på ett liv utan hund känns det livet ganska tråkigt och tomt. Jag har trots allt levt med hundar i över 20 år... Och om jag inte får ha kvar ventilen där jag kliver ut i naturen med hundarna och lämnar allt det andra bakom mig så vet jag inte om jag kan vara lycklig i själen. 

Främst är det Da Vinci jag funderat över eftersom att han fortfarande är ganska bökig vid hundmöten och jag har inte tiden eller lusten att jobba bort det... Men han är även världens snällaste och tryggaste hund. Igår var han så duktig i skogen. Han fyller 5 snart och har blivit vuxen och förståndig samtidigt som han är arbetsglad och rolig. Dessutom är det för mig en trygghet att ha hund, jag litar på att de varnar om någon obehörig skulle komma och att de skyddar mig på promenaderna om det skulle behövas. Jag sover bättre när jag har dem i sängen eller bredvid på golvet nedanför. 

Det blir lite jobbigt ibland men jag har bestämt mig för att det får vara värt det. 

Älskade hundskrällen. 

Funderar på att klippa Da Vinci en sista gång för i år och sedan låta pälsen växa ut så att han har lite i vinter. Det är så mycket enklare att ta hand om pälsen bär den är kort och jag har så det räcker med Gimlis päls. 

Funderar även på att köpa overaller åt dem. Jag vet, det kommer att se så löjligt ut men då slipper man den värsta vätan och smutsen.. Får se vad jag hittar. 

Beslutet känns rätt. Mina hundar är en viktig del av mitt liv och den delen är jag inte beredd att ge upp för att det blir lite jobbigt.