Mina barn

Vart är mina bebisar? Jag påminns om hur jag suttit just såhär, med en liten fjunig bebis i famnen. Ammandes. Klappandes. Pussandes. Mina armar har hållit i två nyfödda underbara bebisar som vuxit sig starka i min mage från just ingenting. 

Jag saknar dem. Det skriker i min livmoder efter fler. Fullkomligt vrålar gör den nu när en av mina vänner har en bedårande liten bebis. Jag dör.

Visst har jag dem kvar. Bebisarna. Men de vill hellre leka och busa och de har blivit för stora för att ammas. Nu älskar jag dem ännu mer! De har blivit två små människor, två personligheter som förgyller min vardag med alla sina påhitt och båda två är väldigt fysiska i sin kärlek, vill kramas och pussas. Gärna ligga nära nära och mysa. Tack och lov för det. 

Men som Melvin sa. Mamma kan vi inte göra en lillasyster? Eller en lillebror fyllde jag i. 

Ja. Sa Melvin. Vad bra. Då kan jag berätta för Annika på förskolan att jag snart får ett syskon! 

Då fick jag förklara att nej, det går inte så fort hjärtat. Och faktiskt så har jag och pappa bestämt att ni ska få bli lite större först för nu vill vi bara ha hand om er och lägga all vår tid på er. 

Melvin blev besviken. Det skriker visst om hans bebislängtan också. ❤