Nutid.

För första gången på länge så har jag ett behov av att skriva här igen. Jag hade bloggat sedan 2004 ungefär och har nu haft ett väldigt långt uppehåll.
Uppehållet togs därför att det var nödvändigt. Skillnaden nu är att jag skiter i vad folk tycker. Om någon nu skulle råka läsa här och ta illa upp, so be it. I could'nt care less.
De människor som förut hade en plats i mitt liv men som klampade på mig, sårade mig och min familj.. de finns helt enkelt inte kvar. Ni är raderade. Min make bestämde sig för att aldrig mer ha kontakt med dem och jag följde med på tåget. Faktum är att vårt liv inte varit så här odramatiskt och lugnt någonsin förut så vi var nog helt enkelt inte bra för varandra.

Idag är vårt liv annorlunda. Jag är starkare än vad jag varit på många år, kanske någonsin? Samtidigt finns det många skavande ärr och gör ont fortfarande och min resa mot att må helt bra har ännu inte nått sitt mål, men jag är en bit på väg.
Den kanske största förändringen är att min karl, barnens pappa ska flytta till en annan världsdel. Jag valde att jag och barnen bor kvar i Sverige. Här finns resten av vår familj. Hästarna. Hundarna. Katterna. Sist men absolut inte minst, vännerna. Jag älskar Sverige! Den underbara skogen, de skiftande årstiderna. Här finns bra skolor, bra sjukvård för alla. Kvinnor ses om än objektifierade men ändock som människor. Kenny kommer att bo i Dubai. Vi kommer att besöka honom och han kommer att komma hit till oss så ofta han kan men ha sin bas i Dubai. Orsak? Ptja.. pengar. I stort sett.

Mina älskade ungar. I sommar blir de 4 och 6 år gamla och vi är ett hårt sammansvetsat team med mycket kärlek och en skopa humör.
Melvin ska börja förskoleklass till hösten. De fortsätter att vara två väldigt olika individer. Melvin en känslig själ precis som sin mamma, en mycket klok liten person som jag hoppas ska kunna dela med sig av sina känslor lite bättre med tiden. Elliot en riktig humörmänniska. Viljestark och orädd. Ingen sätter sig på honom. Jag hoppas att han kommer att kunna kontrollera sina känslor lite bättre i framtiden, raseriutbrott fungerar bara under en viss tid av livet. ;-) men båda två är väldigt kärleksfulla och fina. Framför allt märks det att de är måna om varandra, de är bästa vänner och gaddar ofta ihop sig mot vuxna.
Att de två kom är det absolut bästa som hänt mig. Jag älskar att vara deras mamma.

Saknaden.
Ja. Den tär. Sliter och gör mig illa. Och barnen.
Jag är så jävla ensam. Men det får vara så. Nu.
Planen är att maken om ett par år kommer hem till Sverige för gott. Jag är ganska säker på att mitt beslut om att stanna här är rätt ändå. För det första så kan ingen man få mig att lämna min familj, mina djur och mina vänner.. för det andra så är mina barn som jag. Vi behöver det vi har här. Pappa är sekundärt. Tyvärr men så är det.