Flåsande över axeln. Flås flås flås. Jag är så trött så jag nästan svimmar och huvudet känns som betong. Ändå kan jag inte somna. En ström av ord. Ansikten. Tankar. Håller mig vaken. Och så flåsandet, viskandet. Får mig att misstro. Att tvivla på folks godhet, kanske är de bara falska?
Vad gör jag, varför träffar jag människor alls när de troligen bara spelar en roll?
Så säger rösten. Den sår tvivel. Överallt inuti mig.
Så vill jag bara gömma mig. Aldrig mer gå ut för jag orkar inte. Orkar inte bli sedd något mer. Orkar inte le.
Ge mig andrum.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar