Just skrivit några få rader som ska bakas in i vigselakten på Söndag. Vi valde till sist att inte säga något långt själva då det kändes för utlämnande. Vi har egna personliga löften men vi väljer att ha dem mellan oss två.
Men vigseln lär bli känslosam oavsett och det känns svårt. Jag håller helst dessa "svaga" känslor inombords men på Söndag är jag inte helt säker på att jag kan det.
Jag älskar min karl. Det känns nästan overkligt att jag tycker om honom så mycket så det ska ändå bli härligt att gifta sig. Han är den första jag vill berätta saker för och den jag vill uppleva så mycket med. Vi skulle enkelt kunna hyra en stuga i någon skog någonstans mitt ute i ingenstans utan elektricitet och vara där i ett par veckor. Bara prata, vila, vara och andas tillsammans utan att känna någon som helst tristess.
Han är min favoritmänniska. Mitt eget hemma personifierat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar