Nojjig?

Här kommer en bekännelse.
Varje dag oroar jag mig för att något skulle kunna hända våra barn. Vår lägenhet har två plan, ett sovrum och ett allrum där nere. Två sovrum, vardagsrum och kök där uppe. Vi sover där nere och i vårt sovrum har även Melvin 3 år och Elliot 1 år sina sängar. Melvin kan sova i eget rum och har gjort i perioder men jag är livrädd för att det ska börja brinna och så ligger vi där nere och Melvin varken förstår hur eller kan ta sig ut för hans fönster är högt upp. Och så dör han. Och så förlåter jag aldrig mig själv och kan inte fortsätta leva utan min skrutt.... Vi har vridit på det och funderat utan att komma på en lösning...
Maja sover på marknivå och kan lätt kliva ut från sitt fönster. Sen är hon äldre än Melvin och förstår förhoppningsvis att hon ska ta sig ut.

Ni ser. Jag funderar kring krissituationer som kanske aldrig uppstår. Ändå låter jag dem styra mig. Jag är fullkomligt livrädd för att det ska hända så jag törs inte ha Melvin i hans rum.
Och så länge de kan ha varsin säng i vårt sovrum så fungerar det.. Sen vet i sjutton? Sätta upp en vägg?