Tycker att jag är rätt bra. Jag väljer mina strider, ibland är det bra att våga och ibland är det inte värt det för att det tar för mycket.
Idag ska jag behandlas av en manlig tandläkare för andra gången sen jag var ett barn. Första gången var för ett par månader sen och då fick jag koncentrera mig på att andas och att ligga stilla.
Intala mig att det inte är hans fel att han är en man och att det finns bra män.
Men när han lutade sig över mig så kände jag ingenting annat än ren ångest.
Är det bra att trotsa det egentligen? Behöver jag "lära" mig det? Jag vet i tusan.
Nu sitter jag här iallafall. Väntar på att han ska dra ut en tand. Dubbel ångest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar