Det går lite för bra det här. Undrar när något går snett? Jag har fyllt tårtorna och spacklat med grädde. Fyllningarna räckte och resultatet är aningen snett men bra höjd. Anar att marsipanen inte räcker sen? Eller att tårtorna börjar svettas och blir precis kladdiga tills på Söndag?
Man kan tycka att jag borde göra tårtorna imorgon men vi ska åka tidigt och vara ute på ön där vi ska gifta oss för att förbereda allt så jag hade aldrig hunnit.
Jag känner mig nervös och stressad nu. Vill inte se ut som ett fetto på mitt bröllop men det kommer jag tyvärr att göra. Om jag inte lyckas banta bort 20kg på två dagar. ;) Nee! Viktnedgång tar jag nya tag med efter sommaren. Men just på söndag hade jag gärna sluppit se ut så här. Jag har mig själv att skylla, jag har ätit alldeles för mycket gott de senaste åren och rört på mig för lite. Därför ser jag ut så här. Det är en förklaring men ingen tröst direkt.
Nu äter jag fritt under mitt break. Det höll på att gå överstyr och ingen är mer förvånad än jag själv över att jag vinner över ätproblemen igen? Kanske har jag äntligen blivit vuxen och starkare?
Ändå längtar jag tills jag kan dra igång igen. Det är det sjuka. Det och att jag inte kan vara lagom. Lagom existerar inte i min värld. Antingen överäter jag eller så måste jag äta strikt.
Jag föredrar strikt för det ger mindre ångest och jag kan tycka om mig själv. Jag vet varför jag plötsligt hatar min kropp och mig igen, det är inte för att jag gått upp 10 kg. Jag har inte gått upp någonting tror jag, det är mitt huvud som luras. För nu äter jag allt och då är man tjock.
Alltså. Jag är fortfarande tjock. Det kommer att krävas tid och tålamod för att komma dit jag vill men jag är egentligen inte grotesk längre. Det vet jag men ändå skriker hjärnan, feeeettoooo!! Så fort jag ser mig själv i en spegel.
En liten svag röst inom mig viskar att jag borde kräkas varje gång jag ätit. Samma röst säger att jag inte är värd att äta alls.
Skillnaden mellan förr och idag är att den rösten har veknat och jag har rest mig. Den viskar, förut skrek den. Rev hål i huvudet på mig som bara läkte om jag hävde ur mig allt inuti min mage tills hela jag blev ren.
När jag äter strikt blir rösten ofta tyst och det är så skönt. Den har liksom ingenting att gnälla över ;)
Men jag är inte mer än människa och just nu vill jag strunta i kosten. Jag vill pausa. Tanken är god men egentligen blir det ju inte så bra när resultatet blir precis likadant nu som alltid. Ångest ångest ångest ångest.
Jaja.
Tårtbakning var det ja. Om man skulle ta och kavla ut lite vit marsipan. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar