Jag vet, man vill inte tänka på hösten nu när det är juli och härligt med semestrar och bad... Men jag tänker mycket på hösten, Kenny ska nämligen byta tjänst och bli driftsättare, det innebär att han kommer att ha ungefär 200 resdagar om året. För ett år sedan var jag inte redo och barnen för små, i varje fall Elliot men nu känns det okej. Skrämmande för att jag kommer att bli ensam men samtidigt bra. Vår ekonomi kommer att bli till det bättre och jag tycker ärligt talat att det ska bli lite skönt. Får man känna så? Jag älskar honom och vi trivs tillsammans men jag behöver få vara jag. Ensam. Som en del i att hitta mig själv igen. Pengarna är den främsta anledningen. Reser han så behöver vi inte fundera så mycket på pengar hela tiden och det är det jag ser så mycket fram emot. Slippa tänka efter inför varje inköp. Det är värt ensamheten, utan tvekan.
Nästa år har jag tänkt ta med mig barnen och besöka honom under en helg om han får något jobb på en trevlig site i ett bra land. Man får tänka så, fokusera på fördelarna.
Ibland griper saknaden tag i mig trots att han inte ens hunnit resa iväg ännu. Tomheten. Mitt hjärta. Rädslan för hur barnen kommer att må och om jag kommer att orka? Men jag skjuter undan de tankarna så gott jag kan och fokuserar på det positiva.
Att han reser innebär att jag kan fokusera på att bli frisk i själen igen. Utan stress! Man kan inte stressa fram sådant utan det måste få ta tid och nu har jag all tid i världen.
Det känns tryggt att jag har min familj och alla mina underbara vänner hos mig. Med er vid min sida blir jag aldrig ensam. Tack för att ni finns. ❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar