Ligger på stranden, det är 32 grader varmt och vinden från havet svalkar skönt. När jag ser ut över det enorma Medelhavet och samtidigt lyssnar på bra musik infinner sig ett lugn och en känsla av insikt. Vad jag är tacksam för, lycklig över. Vilka jag tycker om och vilka jag inte måste bry mig om. Jag sorterar ut det senaste året och funderar. Bestämmer mig för vad jag kan ha överseende med och vilka saker jag aldrig förlåter.
Men det bästa är känslan av saknad blandad med kärlek. Insikten om hur förälskad jag fortfarande är i mannen jag gifte mig med för snart ett år sedan. Musiken med de perfekta texterna får mig fortfarande att tänka på honom som den där vackra, saknade, älskade och rätte.
I ekorrhjulet som jag tycker att vi är ganska bra på att inte fastna i men som vi någonstans ändå befinner oss i glömmer jag ibland bort vem han är, vilka vi är och att det vi har är något att vara stolt över. Vi är en familj. Tillsammans har vi fått två fina barn och livet vi lever gör oss lyckliga.
Tacksamhet.
Och kärlek.
De övervägande känslorna när jag ligger här i värmen och avskärmar mig från alla ljud med hjälp av musiken i öronen.
Jag har sett båda sidorna av myntet, upplevt besvikelse och blivit sårad. Trampad på och bara olycklig utan att kunna sätta fingret på vad eller varför.
Idag är jag lycklig. Jag mår inte bra psykiskt tack vare min tunga ryggsäck jag samlat på mig saker i genom åren men jag är lycklig. Jag är kär i mina barns pappa. Han är inte bara min man utan även min bästa vän. Min favoritmänniska som jag känner bättre än någon annan och han känner mig som ingen annan. Det är ganska fantastiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar