Jag minns att störst var rädslan över att en dag känna att hon var ett avlägset minne. Att jag skulle glömma bort hur hennes nosrygg kändes eller i vilka riktningar pälsen växte på hennes lilla runda rumpa. Att jag skulle få svårt att känna hennes närvaro.
På sätt och vis är jag där nu och det sorgligaste är att hon blivit avlägsen. Det känns inte längre som om jag träffade henne för en stund sedan men det är också trösten. Det dövar lite även fast sorgen fortfarande är högst påtaglig. Men jag minns hela henne. Blickarna. Ljuden. Kroppsspråket. Pälsen. De små fjuniga öronen. Den klumpiga svansen. Allt är sparat långt inne i hjärtats minnesbank. För jo, de riktigt värdefulla minnena sparar man i hjärtat.
Jag är så tacksam över att när jag var ute och red idag och tänkte på min fina tjej så uppenbarades en vacker regnbåge. Då kunde jag känna tacksamhet över att en dag ses vi igen. ❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar