Det är inte så lätt när man hela tiden måste intala sig själv att det är värt att fortsätta kämpa. Att det tysta sköna slutet inte är ett alternativ.
Mina barn. Det är bara de två som gör att jag håller mig fast. Enbart. Annars hade tåget gått för länge sen ä, spårat ur och glömts bort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar