...

Min pappa.

"Ja men sen väntar man en timme och inser att världen inte gick under"

❤

Vad skulle jag göra utan min pappa? 

Mörk dag. Allt är så jävla mörkt och dystert. Antagligen för att förväntningarna är höga, nu ska vi ha det så jävla trevligt och härligt och avslappnat. Då blir jag stressad och tjutfärdig och tror att världen går under för att jag inte klarar av all press. Så då ringer jag pappa och så säger han till mig att allt ordnar sig och så känns det lite bättre. 

Sen börjar jag tänka mörka tankar om att tänk om barnen blir sjuka? Eller pappa. Och så vill jag bara stänga in mig i ett mörkt rum och försöka andas. 

Alltid samma panik. Ångest. Jag hatar ångest. Hatar människor som missbrukar ordet ångest också. Människor som aldrig behövt känna ordets innebörd. 

Att försöka vända tankarna åt ett annat håll kan fungera till viss del men sitter klumpen där i bröstet så gör den.. Den försvinner inte bara för att jag tänker på härliga saker, tvärtom så tar hjärnan allt positivt jag gräver fram och vänder det till något negativt. 

Men.

Det ska bli en fin dag. Jag ska sluta känna mig tjutfärdig(tjuta är ju det värsta som finns för då är man svag) 

Vi ska fira lilla kusin Belli som fyller 2 år. Jag vill se hennes min när hon öppnar presenten med småkryp i. 

Sedan ikväll kommer två av mina tjejer över på några glas vin. Ja det fick bli torsdagsvin för annars ses vi inte på en halv evighet och så kan vi inte ha det.

Jag har så mycket älskade människor runt mig, tack för att ni lyfter mig allesammans. 

Skitmidsommar imorgon. Vad ska jag ha på mig? Vad ska barnen ha? 

Kläder.

Dricka?

Läsk.

Plocka blommor ska vi göra också. Det gör man på midsommar. Och äta färskpotatis. Det måste man.