Jag blev förhörd om allt det svåra av en främling som sedan talade om för mig att allt jag tänkt var fel, att vi var chanslösa, att jag var misslyckad, värdelös och att tiden snart har runnit ut för räddning. Att jag var en belastning för Kenny.
Det tog mig en tid att komma över det och orden ekade länge i mitt huvud. Jag kände mig så värdelös och som om livet var kört, färdigt.
Tills jag med hjälp av min psykolog, familj och vänner insåg att hela situationen var absurd. Att det inte alls var sant och att ingen har rätt att göra så mot mig. Mot oss.
Självklart är jag Kennys stöttepelare lika väl som han är min. Besluten vi tar kring vårt liv tar vi gemensamt och vi kör inte över varandra.
Ge mig en enda anledning till varför jag skulle förlåta det? Ett enda skäl till att jag skulle acceptera att någon behandlade mig så?
Jag har haft min SKIT. Jag har genomlidit så jävla mycket skit i mitt liv och jag har tagit det. Sedan blev jag vuxen och faktum är att min självkänsla är ganska stark och nej, ingen gör så mot mig! Ingen. Aldrig. Framför allt inte någon nolla som inte har en aning om vem jag är.
(Oj vad länge sedan jag skrev det här men vågade inte publicera. Nu törs jag)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar