Man ska veta sina begränsningar.
Men jag har ingen aning. Jag upptäcker alltid för sent, när jag befinner mig mitt i eller på andra sidan och har kraschat. Då märker jag att det var över mina begränsningar.
Jag kör fullt ös tills jag stupar. Och sedan ligger jag där och kravlar planlöst.
Åh vad jag önskar att jag en dag kommer att kunna leva fullt ut varje dag, utan att krascha hela tiden.
Slippa känna att jag borde en massa saker som jag inte lyckas fullfölja.
Idag tog jag mig en bit på väg. Jag vågade ta ett kliv ifrån en punkt där jag stått och vägt länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar