Men så när åren gick så började jag att inse att även jag blir äldre. Människor kring mig dör, jag ska dö en dag. Jag ser på mina vänner och tycker mest att de blir snyggare och mer härliga. Vuxna och mer i balans med allting.
Jag själv? Det faktum att min 27 årsdag närmar sig känns inte alls kul. När jag ser mig själv i spegeln så ser jag att jag börjar få rynkor. Det är inte en ung tjej där. Kanske är det något med ögonen, att allt de upplevt satt spår?
Jag hade förstås inte föreställt mig att jag som 27 åring skulle vara långtidssjukskriven med en sjukdom utan namn och utan en uppskattad tid tills jag är frisk.
27. Nära 30. 30 gör mig galen nästan. Vem fan vill fylla 30? Gammal!
Kenny är inte gammal.. Det handlar mest om mig ;) Men så är han i sitt livs bästa form fysiskt och har ett kanonbra jobb på ett stort företag, han är eftertraktad i sin bransch. Hans kropp har 6,2% fett på kroppen och igår sprang han 17 kilometer. Så njä, han känns inte gammal och skruttig.
Kanske borde jag inte jämföra mig själv med Kenny, stålmannen!
Blir jag bara frisk, eller något liknande ;-) Då jävlar.
Och tills dess så ska jag fortsätta träna som jag gör idag och få den där starka kroppen jag eftersträvar. Den får gärna väga mer än genomsnittet, det är okej men den ska banne mig orka springa iallafall 5 kilometer utan att stanna och i en bra fart.
Men oavsett, vad gör jag åt rynkorna? :-o
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar