På svtplay finns ett program som heter just så, När livet vänder. Jag har precis tittat färdigt på det avsnitt som fanns att tillgå och känslorna ligger utanpå. Det handlade om en pappa som berättar om tiden då hans 4 åriga son diagnosticerades med cancer. De två år som följde av hopp och förtvivlan. Slutligen om hur pojken förlorar sin kamp och tiden efteråt.
Hur pappan och familjen ändå överlevde. Inte bara överlevde utan faktiskt levde trots en ofattbar sorg.
Det var en sådan stark berättelse och som förälder blir man kanske ännu mer tagen. Jag tänker förstås på mina två pojkar. Om något hände dem.
Hur skulle det kännas att lämna ifrån sig sin döda son för att aldrig hämta honom? Lägga ner den lilla kroppen i en kista och stänga locket. Aldrig mer krama. Aldrig mer pussa. Aldrig mer känna hans hand i din.
Obegripligt och tårarna lurar i ögonvrån. Så glad för våra friska barn och jag hoppas hoppas hoppas att de fortsätter att vara friska. Att vi får vårt liv tillsammans som vi tänkt oss. Att vi får uppleva barnens student, vuxenliv. Kanske barnbarn. Att vi får följa dem och se dem växa upp. Det är förstås planen alla föräldrar har men inte alla får uppleva det.
Alla bidrag till barncancerfonden är välkomna, stora som små. Skänk några hundralappar istället för att ta en drink ute i helgen.
Men nu är det ju inte bara cancer som berövar våra barn livet. Det är olyckor. Små bebisar dukar under för vanligt RS-virus.. Hjärtfel. Några föds med svåra ovanliga sjukdomar som EB.. Men kanske är cancern det som tar flest liv? Jag vet faktiskt inte. Men skänk några hundringar iallafall, kanske kan man i framtiden rädda några barns liv och om det så bara är ett enda så är det värt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar