Att busa med våra barn. Pussas, kramas och skoja. Lägga undan iphonen och se dem i ögonen och lyssna på vad de har att säga. Jag andas för det.
Jag lever för mina fina vänner. Och för Kenny. Och det finns så mycket gott bland det hårda onda så det borde ta överhand. Ändå gör det inte alltid det. Ändå är det det lilla onda som känns.
Mina vänner. Allihop. Jag är så glad att ni finns.
Det var någon som tyckte att det kändes som en bra idé att prata skit om mig tillsammans med en av mina nära vänner, vilken planet lever du på? Och när ska du förstå att du är ingen. Ingen alls, en komplett nolla, bottenskiktet. Och ingen bryr sig om dig, ingen tycker om dig.
På lördag ska vi ses några tjejer igen, inte många som kunde men det känns som att det inte gör så mycket ändå. Vi som kommer att vara där kommer att ha det roligt och jag ser fram emot det.
Jag har saknat er så länge ❤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar