Har man inte gått igenom samma sak så kan man nog inte förstå till fullo. Ett ögonblick, jag satt på Grimms rygg med solen i ögonen på ett snötäckt fält och bara tog ett par djupa andetag. Och så bara var jag där och då för en liten stund. Eufori av endorfiner.
Jag promenerade med min hund idag och stannade för att leka. Jag såg honom! Jag var tillsammans med honom där och då. Jag kände.
Förstår någon hur stort det här är?
Allt har en baksida. När man släpper in de goda känslorna så följer de ledsna, besvikna, sorgsna med. Jag har gråtit idag. Tittat på foton på min fina hund och välkomnat sorgen. Den bet sig fast och jag kände igen hur stort hålet av saknad är. Hur hopplös sorg är, det är en enkelriktad gata som börjar vid döden och slutar ingenstans.
Det dåliga samvetet. Lilla hästen. Den hästen. Han. Jag borde spenderat mer tid där medan tid fanns. Jag borde gjort mer. Älskat mer. Kramats mer. Brottats med. Gjort skillnad.
Tänker på tiden då jag var där varje dag. Då vi skapade det där starka bandet. Den hästen visste att jag var hans människa. Nu finns han inte mer och det gör mig så ledsen. Min tokiga lilla kompis som sprang så att gruset yrde, som skrek av lycka när han såg mig och som alltid var glad.
Dagen har varit en salig blandning av känslor. Men jag känner mig modig. Modig som vågar känna annat än ilska och kanske ett steg närmare till att bli friskare? Jag är jag igen. Jag har saknat mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar