Det tjänar ingenting till. Men ibland kan jag känna en brutal saknad. En ånger för de val jag gjort för de lämnade ingen plats för några andra. De uteslöt delar av mig som jag tyckte om och stundtals ifrågasätter jag mig själv.
Men det är samtidigt så dumt. Jag är lycklig idag och jag trivs. Men jag kan ibland undra om jag inte borde ha kunnat kombinera ett och ett? Det var ingen annan som bad mig att stänga dörren, det gjorde jag själv.
Det bästa vore väl om jag skakade på axlarna och konstaterade att johopp, nu är det så här och det är okej. Låt det glömda vara glömt.
Och jovisst. Det hade varit lätt om jag inte saknade. Men jag ska göra det jag gör bäst, ignorera tills det försvinner för det gör det till slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar