Äntligen Fredag! Men det var nyss Fredag eller hur?

Veckorna springer förbi. Tänk om sommaren går lika snabbt? Då är det snart höst igen. Jag vill hinna njuta. Måste stanna upp, sätta mig i skogen med barnen och bara ta några djupa andetag. Lyssna på tystnaden. Finnas. På riktigt. Aldrig glömma vad som är viktigt på riktigt, bakom allt det där andra. Leva. På riktigt.

Idag var en sådan dag då jag inte kunde äta varm mat för att bara tanken på det gjorde mig illamående. Så. Müsli och yoghurt blev dagens lunch och nu efteråt mår jag illa ändå.
Jag har bättre och sämre dagar men mat har länge varit och förblir ett problem för mig.
Människor runt mig har nog svårt att förstå det, många kan se tillbaka från när jag var riktigt smal och se att då var jag sjuk men väldigt få förstår att det inte handlar om vad jag väger, jag är lika sjuk ändå.
En skillnad nu från då är att jag är mamma idag så allting handlar inte om mig. Mina barn förtjänar en frisk mamma och jag gör allt jag kan för att ge dem det.
Jag kämpar mot gamla impulser för jag vill inte ge dem en skev bild av mat. De ska inte behöva sitta bredvid mig vid matbordet och se hur jag väger allt jag äter. De ska heller inte förstå att mamma inte kan äta allt som de gör. Jag har slutat att kräkas sedan jag blev mamma även fast det är svårt. Jag har slutat svälta mig själv men ångesten kring mat är svårare att dölja. Fortfarande får jag lägga mig ner nästan varje gång jag ätit mat för att inte kräkas och det har Melvin lagt märke till. Ibland säger han att han också har ont i magen när han ätit.. Och då gör det lite ont i mitt hjärta trots att jag gör mitt bästa.

Jag ville egentligen bara förklara varför jag nu valt att försöka strunta i vikt och istället fokusera på hur min kropp känns. Likadant för andra, om någon i min närhet går ner i vikt så berömmer inte jag, varför skulle jag? När det är så mycket viktigare hur man mår i sin kropp! Om man orkar göra det man vill göra och om man trivs med sig själv.
Jag tror det inte helt själv ännu men jag litar till att hjärnan är ett fantastiskt organ så om jag fortsätter ha det som ett mantra så kommer jag till slut att känna så på riktigt.

Genom att acceptera att det är som det är med mat för mig så kanske jag avväpnar den och gör den mindre viktig. Kanske kan jag andas lite fler djupa andetag istället och se mig omkring. Stanna upp och leva. Leva på riktigt.