Fredag

Och ett besök i större byn är planerat.
Jag skulle behöva sova i ett dygn eller mer.
Det har blivit svårare att skriva ner mina tankar här. Svårare att vara öppen kring processen mot ett friskt liv. Jag var glad för mina framsteg. Jag hade accepterat det nuvarande läget och till och med att resan till ett friskt liv är lång. Och att den får vara det och att det inte är ett nederlag.
Jag kände att det var okej att inte alltid vara stark.

Tills någon valde att sparka på den som redan ligger. Tills någon valde att i timmar mala ner mina framtidsplaner till ingenting. Någon som tycker om att framhäva sig själv och som tror sig sitta på kartan till det enda sanna livet.
Samma person valde sedan att inte bara kasta skit på mig utan även på Kenny. Att underskatta honom på alla plan. Att underskatta oss och döma oss.

Den här människan befäste alla mina mörkaste tankar. Allt det jag jobbar för att ta mig ur. Att inte se mig själv på det sättet. Och även om jag vet att han har fel. Även fast jag vet att han inte har en aning om vilka jag och Kenny är så sänkte det mig. Det är som om jag backat ett halvår på min resa.
Och även fast jag pratat med vänner och familj om det och fått deras syn. Sett deras chockade ansikten och deras vrede över att någon tog sig den rätten.. Så är det svårt att skaka av sig.

När jag skriver här så gör jag det mycket för att jag inte tycker att någon ska skämmas för att må psykiskt dåligt. Att man ändå är en tänkande viktig människa. Trots att man inte kan prestera just nu. Jag skriver för ökad förståelse och för att tvätta bort lite av smutsstämpeln på ordet sjukskriven.
Jag skriver för att inge hopp till andra. Att vill man så kan man och det går att göra framsteg även om det känns som att man tar ett steg fram och två steg bakåt mest hela tiden.

Men sedan det här hände.. Så har jag blivit rädd för att uttrycka mig. Rädd för hur andra tolkar det jag skriver. Tycker folk att jag är en bekväm lat människa? Tror folk att jag är hemma för att jag gillar det? Då jag kämpar oerhört med mina egna nedlåtande tankar om mig själv så vet jag inte om jag orkar med andras. Jag vet inte om jag klarar av att bemöta det. För mig är det så uppenbart. Det är väl självklart att allt det här jobbiga går jag igenom för att ta mig framåt och att målet är att orka vara människa. Att orka fungera. Att kunna fungera.
Jag försöker vara tydlig med att nyckeln är tid. Jag försöker att visa framstegen. Att glädjas med dem och att hitta lyckan i det lilla. Att känna ro och se glädjen i mina barns ögon varje dag. Att se dem. Och att våga leva i nuet trots att jag är mitt i en pågående ganska jobbig process.

Men jag vet inte.
Nu vågar jag knappt skriva att jag gått en promenad för att någon kan missförstå. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till allt.
Jag vägrar skämmas för något som är en del av mig men jag har nog förväntat mig lite för mycket av min omgivning. Tänkt att om jag bara förklarar så kan andra förstå. Men många kommer aldrig att förstå. Många kan aldrig förstå. Och frågan är då om jag gör mig själv en otjänst som öppnar mig här. Om det inte vore bättre att skriva om vädret, vad jag ätit eller vem jag tog en kaffe med. Om jag alls ska skriva?