När jag var ganska ung så började jag rida en häst som alla sa var tokig. Jag behövde "lite tyngd" bakom mig vilket jag inte hade och han var enligt en del "tokig"..
Och ja. Ett trasigt knä och ett par brutna revben har det blivit men också mer kärlek än jag förut känt för en häst.
Han blev "min" häst. Aldrig på papper men både han och jag visste att vi hörde ihop. När han fick syn på mig så gnäggade han glatt. När jag viftade mina armar så bockade han och knasade allt han kunde. Om jag red någon annan häst medan någon annan red honom så lyssnade han mer till min röst än till den som satt på.
En gång blev jag sjuk och fick feber medan jag red ensam i skogen och min tokiga lilla gula bara vandrade hem med lösa tyglar.
Han visste att jag var hans människa. Min lilla tjocka guling.
Hästar är en del av mig. Men att vara med hästar får mig att tänka på honom. Min fina som dog. Han blev sjuk och innerst inne skuldbelägger jag mig själv som inte tog mer ansvar, som inte tog befäl och såg till att han hade det bra. Men då hans sista år gick så blev jag mamma och mådde dåligt så jag var inte där så som jag önskat att jag var.
Grimm är världens finaste. Så trygg och mysig. Men någonstans kommer jag alltid att jämföra. Alltid att sakna och det finns ingen som uppnår samma perfektion. Den lilla peppriga galna hästen som älskade att springa fort men som aldrig var dum, aldrig var sur utan bara lycklig, han fattas mig.
Fan vad han fattas mig. Älskade lilla älskling vad jag älskar och saknar dig. :-(
Men jag är ändå så glad för att jag hittar det roliga med hästar igen. Grimm är så härlig.
Jag bara saknar. Saknar och ångrar att jag inte passade på medan tid fanns. Älskade lilla gul ❤Jag glömmer dig aldrig 1986-2011
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar