...........

Egentligen vill jag aldrig vara svag. Egentligen vill jag pissa er i nyllet ni som tror er veta någonting om mig och mitt. Men så blir jag ändå så där svag. Och fast att jag nu försöker lära mig att kännande ynklig besviken ledsen inte är detsamma som svag så är det så jag känner. Svag.

Nackdelen med helger och två glas vin till maten är att det inte bör kombineras med min medicin. Så då ligger jag här och ångrar de där två glasen rött och önskar att jag kunde ta min medicin istället så att jag kunde få sova.

Istället tänker jag.

Något som gör mig ledsen på riktigt är att jag trodde att jag kände dig. Det tog flera år men jag hade sänkt garden och låtit dig se hela mig. Och jag trodde någonstans att du hade gjort likadant. Att det jag såg var den du var. Att du förstod. Att du hörde vad jag berättade och att du förstod.

Nu ser jag.
Annorlunda. Du förstod inte alls. Ingenting förstod du.
Och jag känner inte dig alls. Jag vet inte ens vem du är.
Det gör ont.

Jag är inte svart. Jag är skiftande grå men oftast ljus. Inte svart. Ändå väljer jag bort det här. Dig. Inte för att du är ond utan bara för att jag inte vet vem du är. Och du vet inte vem jag är. Alls.

Det finns så mycket gott. Så många goda. Helhjärtade. Ända in. Som vågar se utan att vika blicken. Allt det sköra men också det starka. Det beslutsamma. Det vuxna. Som tror. Som litar. På mig. På oss. Som jag vet vart de står oavsett om vinden vänder. Som inte ändrar åsikt om jag lämnar rummet.
Som accepterar.

Jag.
Jag lever med hjärtat. Det är så jag fungerar bäst. Jag lever i ett med själen. I varje andetag lever jag. I varje solskensblick. Varje fågelkvitter. Varje lövsprickande vår och varje jordluktande svala höst.
Nu. Här. Med kärlek.

Vi behöver inte mer.
Vi väljer bort det andra. Och en del av mig tycker synd om den som missar allt det här, det som är viktigt på riktigt och lever sitt liv tomt. Jag trodde att du var likadan. En som kände.
Jag hade fel. Jag vet inte vem du är.