Livet kan vara så brutalt vidrigt. Det är väl inte svårt att förstå varför just kvällens avsnitt träffar mig som en kickspark i magen.
Tanken på det.... Ens höra meningen, Melvins död.
Erfarenheten av att ha fått barn nummer två. Man jämför, hela tiden. Drar paralleller, minns tillbaka hur det var med det äldre syskonet. Ler åt minnena. Det måste ha varit fruktansvärt att samtidigt leva med den där oerhörda sorgen.
Barn ska inte dö.
Imorgon vid fem när min Melvin börjar skruva på sig och vill att jag ska hålla honom i handen så ska jag inte bli irriterad för att han väcker mig för tidigt. Jag ska krama den och lyssna på alla hans tokiga tankar.
Älskade barn. Som förälder har jag blivit så väldigt sårbar. Bräcklig. Hela min existens beror på dessa små minimänniskor. Älskade älskade ungar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar