Egentligen finns det ingenting du kan göra åt saken. Vad ska jag säga? Att det retar mig att du finns? Att jag ofta tänker på hur skönt det vore om du dog.
Att jag vill tapetsera gatorna med affischer som visar vem du verkligen är så att alla fick se.
Då skulle alla avsky.
Du skulle inte längre behandlas som en medmänniska utan som det avskum du faktiskt är.
För det stör mig.
Att andra hälsar på dig. Ser på dig, expedierar dig i butiker, hjälper dig på akuten. Kanske släpper dig över ett övergångsställe, bromsar in för dig.
Det retar mig att du existerar. Jag kan inte andas samma luft som du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar