Mitt projekt

Nu när det gått 17 månader sedan Elliot föddes börjar jag förtränga de sämre bitarna av graviditeten och förlossningen.
Jag börjar leka med tanken om en växande fin mage, mysiga mammakläder och den spända väntan.

Men nej, inte nu. Det är inte alls läge. Jag har projekt Suzanne att slutföra först och faktum är att jag är på rätt väg. När jag är klar med det(blir man klar?) okej, när jag är stabil nog! Och barnen lite större. Då ska jag ännu en gång få uppleva känslan av spirande liv inuti kroppen. En växande egen individ i min mage. Det där fina. Och påminnas om hur jobbigt det är att inte kunna använda min kropp som jag vill under närmare ett års tid, att ha ont, vara rädd och allt som hör till... ;-)
Någonstans är det så klart värt det. Det råder det ingen tvekan om, livet får en ny mening när man blir förälder, det är ju det allt handlar om. Någonting som är större än en själv.

Men åter till projekt Suzanne. Jag känner att jag vuxit under det här dryga året som gått, egentligen har det gått 1,5 år.. Jag har lättare att sortera ut vad som är viktigt och strunta i saker som inte är värda att lägga energi på. Ibland slinter jag, det är normalt! Men för det mesta så kan jag resonera med mig själv och komma fram till att nej, det här finns inte med på min prioriteringslista! Det gör mig kanske mer egoistisk men även till en bättre mamma, bättre fru och bättre vän. För jag prioriterar er som står mig närmast.
Mesta delen av min energi går till mina barn och Kenny, det är grundregeln. Allting annat får stå åt sidan.

Jag står upp för mig själv för första gången och jag kan nu ge kalla handen till de som förtjänar det och säga och verkligen mena det -Låt mig vara! Skaffa dig ett eget liv så du slipper blåsa upp till storm i små vattenglas.
Och sedan släppa det. För det är inte värt att lägga energi på.

Det finns en människa som lärt mig något viktigt, nämligen min svägerska. Det tog lång tid för mig att lära känna henne men jag tycker mig göra det idag och jag älskar henne även om vi är väldigt olika. Hon har upprepade gånger sagt just det där att man kan inte älska alla och hon bryr sig heller inte om andra som inte förtjänar det. Det är ganska sunt.

Jag har tänkt så, alltid.. Men inte lyckats helt igenom för ändå har jag grubblat och velat gottgöra. Ständigt försökt komma på andra lösningar. Det får vara slut på det nu.
Nytt kapitel i min bok. Och kanske är det här bland det svåraste man kan lära sig? Att faktiskt skita i människor som inte förtjänar att man bryr sig, men jag ska leva efter det från och med nu.