Lördag

Idag skulle vi haft playdate med tant Nattis, hon blev osmakligt sjuk den här helgen. Stackarn :-(
Planerna fick ändras och Melvin svirade om till flyttfarbror medan Elliot stannar hemma med mig.
För ja, hur obekväm och generande sanningen än må vara så är det bara att inse att en instabil mamma ensam med två små underbara vandaler i en hel dag fungerar inte. Inte alls.

Det dåliga samvetet äter upp mig. Vad är jag för slags mamma egentligen?
Men intellektet säger någonting annat, att jag ÄR en bra mamma. Jag vet det egentligen. Tillsammans med barnens pappa är jag fan perfekt. Men ensam klarar jag inte trycket, jag blir trött i huvudet ganska snabbt och efter en halv dag ensam med barnen kraschar jag mentalt och det tar lång tid att komma tillbaka.
I måndags körde jag slut på mig själ v och det har tagit hela veckan att försöka komma tillbaka. Jag är inte där ännu men jag är på god väg.

Det är alltid så. Upp och ner. Just nu är det mycket ner men igår fick jag ösa ur mig en del tankar över Ester. Hon kan bemöta dem för att hon förstår dem. As simple as that.

Åter till den obekväma sanningen. Jag har kommit till insikt med något som gör mig en smula ledsen.
Jag blir aldrig frisk.
Jag kommer förmodligen aldrig att sluta känna de här känslorna, de har blivit en del av mig. Nu måste jag bara lära mig att leva med det utan att trilla över kanten.