Inget ont om Grimm, han är underbar och jag minns inte när jag började tycka om en häst så snabbt som jag börjat tycka om honom. Men jag blir ständigt påmind om den där gula. Min stora hästkärlek.
Det är så jag vill att min framtida häst ska vara, fullständigt speedad och toppenlyckligt superglad. En man bromsar istället för att driva på. Jag kan inte beskriva det bättre än att han var pepprig, det liksom pepprade om fötterna på honom när han flög fram i något slags halvsken så fort tillfälle gavs.
Och så mycket kärlek som rymdes i den där lilla gula trinda kroppen. Han boxade omkull mig av iver och sprudlade av lycka och liv. Att han sen blev gammal och dog känns bara så fel? Jag kan omöjligt förstå det. Min fina vackra vän, jag saknar dig hästskrälle. Jag saknar dig varje gång jag rider och inser att jag jämför med dig hela tiden. Varje gång.
Älskade Rustibus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar