Vi hann iaf se början på en film innan Elliot vaknade och skrek. Eller nu ljuger jag för han vaknade en gång innan vi hann välja film.
Kan jag inte bara få umgås med min karl? De där få timmarna efter barnens läggdags är så betydelsefulla för oss, det är då vi hinner prata med varandra utan att bli avbrutna. Kramas tillsammans i soffan utan att två barn tränger sig emellan och vill vara med.
Nu är det förstås förjäkla gosigt det också. Jag gillar vårt svenssonaktiga "tråkiga" liv :) Men jag behöver få vara bara Suzanne också och få vara med min karl.
Jag är så ofantligt trött på dessa sjukdomar nu. Det är synd om mina barn! Lilla Elliot. 18 månader gammal. Kan inte han få slippa ha svärd i halsen? (Melvins beskrivning av hur hans hals kändes härom dagen, den är tack och lov bättre)
Än så länge har vi vuxna sluppit bli sjuka iallafall men jag tar inte ut någon seger än, senast de var sjuka (2-3 veckor sen?) så blev jag sjuk ett par dagar efter alla andra.
Fan den här sjukrapporteringen måste vara smärtsamt tråkig att läsa om.. Men någonstans får jag väl gnälla av mig, jag vägrar rapportera om barnens feber, kräkor och snor på facebook ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar