Strax dax. Jag tror att Kenny har haft en skaplig födelsedag. Jag överraskade med plankstek :-) Det låter inte som en särskilt stor bedrift men att ensam gå och handla alla sakerna är stort för mig. Det blev jättebra och till det unnade vi oss rött vin. Lovely.
Har haft sjukt mycket ångest sista dagarna. Jag avskyr att gå ut här. Folk stirrar på mig. Hela tiden. Och för att ta mig härifrån måste jag gå över hela gården medan alla stirrar på mig. Det är hemskt och det får mig att hellre stanna inne.
Har funderat på om vi kan hyra en annan lägenhet som ligger i ett hörn så att jag slipper gå över gården men Kenny vill inte flytta. Har även kikat efter andra boenden som tex viggestorp där vi bodde men det finns ingenting ledigt...
Nu kanske en del tycker att jag istället ska skärpa mig och inte bry mig?
Men för mig är det här ett stort problem. Sen får andra tycka att jag är löjlig eller vad vet jag? Men er åsikt är inte fakta, det är bara en åsikt.
Jag är inte min sjukdom. Den har drabbat mig (mitt mantra för att inte skuldbelägga mig själv)...
Får se hur jag löser det här... Kanske om alla grannarna flyttade? ;-)
Det sjukaste är att jag inte har någonting emot människor egentligen.. Det är bara den där känslan av att vara uttittad.. Dömd. Jag avskyr det och jag orkar bara inte..
Älskade karl.
Han är min absoluta favoritmänniska i hela världen. Vi har kul ihop. Ser fram emot kryssningen! Och om någon undrar så är det för mig stor skillnad på grannar/bekanta/finspångsfolk som "vet" eller tror sig veta vem jag är och okända människor på en båt ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar