<3

Ibland undrar jag om jag inte skriver för lite om mina barn? Jag har gjort ett medvetet val att blogga om mig och livet ur min synvinkel och att då inte basera den på mina ungar. Jag är inte mina barn! Jag är så mycket mer än deras mamma och de är så mycket mer än bara mina barn.
Men så vill jag samtidigt skriva om dem för de är ju det bästa jag har. Jag är så outsinligt stolt över hur fina mina barn är. De är i särklass det bästa jag åstadkommit i livet och de är en del av mig.

Nej. Det kommer inte att bli en typisk föräldrablogg där jag varje dag skriver om vår vardag, när de kissar på pottan, vad de ätit, hur sjuka de är och hur de sovit. Men jag känner att de måste få lite utrymme iallafall för även om de inte är allt jag är och har så är de en förbaskat stor del. En del jag är lycklig över, stolt över och som betyder mest av alla delar.

La precis Elliot, han hade som barn brukar väldigt mycket att styra med precis vid läggdags och hade inte riktigt tid att somna. Han måste ju peka på girafferna på tapeten och be mig säga giraff. Han måste snurra runt och pilla på tårna. Pussas och kramas. Få skrattanfall som mynnar ut i gråt för att till sist ge upp och sluta ögonen. Nu ligger han här avslappnad och sover. Min älskade lilla skatt. Jag ska ställa mig som den husmor jag är och grädda pannkakor för det tror jag att min lilla kotte skulle uppskatta att få tilll lunch.