Jag har ett problem som ibland väger tungt på mina axlar. Jag förväntar mig alltid det värsta. Det går inte en vecka utan att jag funderar på hur hemskt sorgset livet skulle vara om Kenny eller barnen skulle bli svårt sjuka eller rentav avlida. Vidriga tankar som ständigt förföljer mig.
Något jag tänkt på idag är om Kenny var med om en bilolycka ikväll när han är ute och åker på en slingrig landsväg och faktiskt dog. Hur skulle barnen må? Hur skulle jag orka med allt. Vad skulle de senare minnas av sin pappa och hur mycket skulle glömmas bort. Hur mycket skulle Melvin gråta och sakna.
Hur skulle jag orka finnas utan mitt livs största kärlek. Orka vara ensam förälder och orka bemöta barnens sorg och saknad.
Och lilla Elliot som troligen inte skulle komma ihåg sin pappa och därmed växa upp med den sorgen. Direkt saknad så klart men han är så liten så med tiden skulle han nog glömma.
Det låter kanske knasigt. Men det är sådana tankar jag brottas med. Alltid beredskap som om det kunde mildra chocken när det händer? Men det kan det förstås inte göra. En katastrof som ett plötsligt dödsfall kan man inte förutspå eller förberedas inför. Ändå fortsätter jag att älta och oroa mig. Det är otroligt tröttsamt men också ledsamt. Jag känner känslorna varje gång, föreställer mig sorgen så att jag blir ledsen på riktigt. Visst. Det är inte på riktigt. Men det är inte roligt att hela tiden oroa sig, ständigt vara rädd för att något ont kommer att hända.
Det hade varit skönt att slippa den onödiga ångesten och oron. Lugnt kunna tänka att han kommer hem välbehållen. Barnen kommer att växa upp och jag kommer att få vara med och uppleva det.
Men livet är inte alltid enkelt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar