Gäsp!

Känner mig helt slut, vet inte om det beror på att vi var ute hela eftermiddagen eller om det är för att jag sovit konstigt i ett par nätter men jag känner mig totalt utpumpad.

Jag känner att jag har landat som mamma och det är så skönt. Det är snart 4 år sedan Melvin föddes men det tog åtminstone 2,5 kanske 3 innan jag egentligen trivdes med att vara mamma fullt ut. Kanske beror det lite på att jag egentligen inte ville bli mamma? Melvin var en glad överraskning, självklart glad för han är ju världens bästa unge. Vilken gåva! Men jag då? Jag ville aldrig släpa på vagnar eller byta blöjor. Anpassa mitt liv till någon annan. Bli sedd som den där mamman. En mamma. Jag ville träna hundar, jobba, ha kul med kompisar och bestämma själv hur mitt liv skulle levas alla dagar.
Men någonstans tog liksom kärleken till barnen över och vägde tyngre än mitt ego. Idag kan jag helhjärtat säga att jag älskar att vara mamma! Jag ÄR en mamma. Alltid. Oavsett vart mina barn befinner sig så är jag en mamma.

Vår familj är det viktigaste i livet för mig idag. Och jag har en längtan om att få den där stora bullriga mysiga familjen. Den tillåtande, ovillkorligt älskande och härliga familjen. Jag vill absolut ha ett eller två barn till och jag blir uppriktigt förbannad när någon antyder att det blir för många. Säger vem undrar jag? Jag och Kenny lever vårt liv varje dag, vi vet vad vi är kapabla till och vi vet vad vi vill och det är faktiskt det enda som räknas. Och fler barn kommer vi att försöka få, inte nu men när tiden är rätt. Vi har båda många fertila år kvar och har således inte bråttom.

Sen att Svensson-normen är 2 barn gärna av olika kön och radhus det skiter jag högaktningsfullt i. Jag har aldrig varit så där som alla andra och jag är inte heller intresserad av att bli det! Och med det menar jag inte att alla de som lever ett typiskt svenssonliv lever ett sämre liv på något vis utan det är bara inte jag. Inte vi.
Vad våra barn har för kön känns också totalt oväsentligt. Vem bryr sig? Vi har tre barn tillsammans även om jag bara är mamma till två av dem och det finns av båda delar om man nu tycker att det är så himla viktigt.
Skulle jag bli gravid om 3-4 år och då få ytterligare en son så skulle jag inte känna att det var ett uns sämre än om det blev en dotter. Jag bryr mig helt enkelt inte. Det är ett barn. En person. Könet kvittar.

Hur som helst så är jag så tacksam över att jag blev oplanerat gravid med Melvin. Annars hade jag kanske aldrig blivit mamma och kanske missat allt det här. Det viktigaste som finns. Kanske aldrig kommit ihåg min barndomsdröm om en stor familj. Nu lever vi den. Drömmen . Jag har landat, det här är jag.