Man blir trött av frisk luft

Vi spenderade eftermiddagen hos mina föräldrar ute i solskenet. Jag passade på att plocka några vit och blåsippor som jag lämnade hos Diana sen. Försökte förklara för Melvin att det var hennes grav, min finaste lilla tjejs viloplats men han förstod inte riktigt tror jag. Tanken är att vi ska styra upp den lite i sommar och sätta några blommor där men det viktigaste för mig är ändå att hon fick komma hem, jag tror att hon hade velat det om hon fått välja.
3 år snart. Om en månad. Tre år. Hur är det möjligt? Hur har jag orkat? Kanske gjorde jag inte det riktigt... Sorgen kan bara jämföras med sorgen av en familjemedlem, fast inte vilken som helst. Hon var minst lika viktig som Melvin. Viktigare än Kenny. Hon var min prinsessa, min bästa vän och mitt gos.

Kanske inte som sorgen av ett barn. Den sortens sorg är så oväntad. Så brutal. Så onaturlig och gränslös. Jag hade alltid vetat att hon bara var till låns, att jag efter 10-12 år skulle vara tvungen att säga hejdå och då skulle hon ha levt sitt liv. Jag kunde acceptera det hur ont det än gjorde. Det kan förstås aldrig jämföras med förlusten av ett barn. Det förstår jag. Men medan hon levde, när hon och Melvin fanns så kunde jag aldrig säga em som betydde mest. Hade någon bett mig att välja mellan henne och Kenny hade jag inte behövt betänketid. Så viktig var hon. Så mycket älskade jag den här lilla figuren. Den här perfekta lilla tösen som var så klok. Så fin. Så perfekt.

Saknaden.
Sorgen.
Kan bara mildras av alla roliga minnen. Av glädjen av att en gång ha fått haft en sådan kamrat, att ha känt den där samhörigheten inte alla någonsin får med ett djur. Hon lärde mig så mycket. Älskade lilla tjejen. ❤