Hela tiden brände de där jävla tårarna bakom ögonlocken.
Någon annan hade kanske gråtit men inte jag. Någon annan hade kanske ringt en vän och sagt att jag mår förjävligt, kan du komma över? Men inte jag.
Till slut tog jag Gimli och gick rakt ut i skogen. Jag gick vilse förstås men hittade hem till slut och nu sitter jag här. Klumpen är så gott som borta och istället för den är jag fylld av tacksamhet för att jag har den här underbara hunden. Han är så fin. Så följsam och härlig. Min lilla fjant.
Självklart kan han aldrig ersätta henne. Aldrig blir ett substitut värt namnet men han kan vara ett alternativ. Ett helt okej alternativ till den underbaraste lilla person jag någonsin mött. Diana. Jag saknar henne fortfarande något alldeles förskräckligt. Det verkar aldrig gå över. Skillnaden är att nu tänker jag inte på henne hela tiden, bara några gånger i veckan.
Som när jag promenerar längs stigarna vi brukade promenera på. Eller när Gimli följer mig som en skugga här hemma, då påminns jag om min fina tjej.
Gimli är min hund och jag älskar honom. Men han kan aldrig bli mer än det. Hon var så mycket mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar