Kväll

Robinson på tv4play, sen ska vi sova.
Bra dag. Men mycket tankar. Som om jag inte lyckas samla mig. Jag är förvirrad, skingrad och splittrad i olika delar. Utspridd i hörnen.

Hatar känslan av att inte räcka till. Att såra människor jag tycker om.
Samtidigt inser jag att de inte borde bli sårade utan helt enkelt försöka förstå.
Jag gör mitt bästa. Jag försöker hålla ihop. Jag försöker vara till lags och jag vill behålla lugnet.

Men jag går först.
För mina barn går först.
Och för deras skull måste jag gå först så att jag klarar av att vara jag. Klarar av att vara bra. Bättre.

Jag behöver göra det jag behöver. Jag behöver få andas och jag behöver avstå från de saker som förvärrar mitt mående.

Det kanske gör en del besvikna och för det är jag ledsen. Men jag går först.




Älskade barn.
Melvin gör mig stolt. Han är en sån fin kille, smart och med en egen personlighet. Han törs tycka och han tar ingen skit. Precis så som jag önskar att han ska vara.
Sen är han en tjurig 3-åring ibland men vad kan man begära? ;-)

Elliot ger mig hjärtklappning dagligen på sina klätterturer i vårt hem. Idag föll han ner från köksbordet, pladask. Han leker med sin storebror och vägrar vara sämre trots att han bara är en liten 1-åring. Han ska också köra bobbycar och krocka. Han vill måla och han vill dricka ur glas.

Dessa två är det bästa jag har. De är något jag varit med och skapat och som blivit helt igenom lyckat.
Mina fina älskade små minimänniskor. Tack för att jag får ha er hos mig. För er gör jag allt.