...

Jag hade tänkt vänta. Men ville se hur stor förödelsen var efter en sommar av kolhydratfrosseri! 1,5kg upp. Alltså. Det känns helt okej. Jag har känt mig som en elefant och var helt säker på att det var mer?
Men ändå gnager en röst inuti nu. Ner ner ner. Fetto!
Imorgon har jag planerat att äta allt. Nu känns det inte som att jag är värd det.

Nästa vecka är det skärpning som gäller. Så här kan vi inte ha det. Jag har ätit potatis och skött mig bra resten. Kanske får dra in det? Har även tänkt ha lördagar som en någorlunda fri dag då jag får äta chips. Vet i tusan nu?
Men samtidigt måste jag tänka på att hålla undan eventuella matproblem.
Mina läkare ser det som ett större problem än vad jag gör. De rynkar sina ögonbryn och ser på mig med bekymrad blick.
Jag ser inte riktigt problemet för jag har ju kontroll? Jag kontrollerar ätstörningen, inte tvärtom. Så alla borde bara vara nöjda!