.......

Så var det det där med sömn. Utan min fina. Fan vad löjlig jag är. Jag är en vuxen människa. Mamma till och med. Bredvid ligger två små barn och sover sött och i mitten ligger jag och saknar Kennys arm runt min midja. Patetiskt.

Jag läste några dumma kommentarer skrivna på en av Aftonbladet s.k artiklar där psykiskt sjuka idiotförklarades och jämnställdes med lata soffpotatisar. Så nu ligger jag här och funderar på om jag förtjänar att dela syre med er andra som faktiskt "gör något" om dagarna?
En menade på att har man cancer eller ryggskott så har man giltigt skäl till att ligga hemma, men diffusa sjukdomar så som min egen räknas inte. Då ska man skärpa sig helt enkelt. Göra rätt för sig.
Jomentack.
Jag har inte tänkt på det förut. Har mest bara varit hemma ett år för att det är trivsamt. Rätt kul när Kenny kan jobba 30% och min sjukpenning är lika med noll. Vet ni hur mycket lön man får för 30% arbete? Just det. Inte mycket.
Så jag får väl följa de här råden och skärpa mig, jag är trots allt inte sjuk på riktigt.
Tack för upplysningen!