Någon annan kommer att trösta min lilla bulle när han slår sig. Krama honom?
Jag försöker att inte röra vid tanken att det är ett egoistiskt beslut utan istället tänker jag att jag inte har något val. Det här är nödvändigt och inte av ondo. Han är ändå större än vad många andra små barn är när de börjar på förskolan.
Men han är min minsta. Vår yngsta. Vår lilla bebis.
En veckas försiktig inskolning då främmande människor ska få en bild av vem Elliot är och han en bild av dem. Lära känna dem tillräckligt för att våga blomma ut i deras händer. Våga vara arg, ledsen, glad, fundersam, trött eller hungrig. Har vi hunnit lägga grunden som vi gjorde med Melvin? Är Elliot säker på att det är okej att ha integritet, att säga ifrån? Är vår anknytning tillräckligt stabil? Han tillräckligt trygg?
Älskade lilla bulle. Min lilla gos. Vilket äventyr som väntar, många intryck och säkert många fantastiskt roliga stunder. Men kanske även saknad?
Jag hoppas att vi märker om han inte trivs, om han inte är redo? Då backar vi. Då tar jag min pågående process inuti och stoppar tillbaka den långt där inne och biter samman käkarna och så tar jag mitt mamma-ansvar fullt ut. Då lägger jag mig själv åt sidan och så är jag Elliots mamma bara, om han behöver det.
Men jag hoppas att min starka lilla unge kommer att trivas. Att det får honom att växa och att han är så trygg i sig själv att han bara får det roligt.
Lille korven. Nu är den föräldraledighet jag aldrig hann påbörja till ände. Jag hann inte bli frisk nog att vara föräldraledig men jag tror att jag ändå lyckats vara en tillräckligt bra mamma. Jag har älskat mina barn förbehållslöst sedan de föddes och respekterat dem som de människor de är.
Jag och Kenny är ett jäkligt bra team tillsammans.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar