Jag försöker att hålla mig positiv kring barnen. Jag skulle tex aldrig någonsin kalla min son dum eller antyda att något av det barnen gör är av illvilja. De är bara små. Barn vill göra rätt och vara till lags.
Men idag är mitt tålamod så jäkla slut. Jag bryter ihop.
Älskade unge vart har du tagit vägen?
Melvin går igenom någon trist period då hans humör svänger kraftigt och han provar flera gånger om dagen, faktiskt mest hela tiden exakt hur långt han kan gå. Får jag mamma att byta film en, två eller tre gånger? Och när jag då säger stopp får han ett raseriutbrott i storlek med att man just förlorat hela sitt bohag i en brand. Och om han är ihärdig? Johodå. Han kan tjata hål i huvudet på oss och tjuta/skrika tills vi till sist tappar den där lugna vuxna rollen och lägger oss på hans nivå och skriker tillbaka -Sluta gnäll nu för f*n! Och där har man förlorat. Totalt.
Oftast lyckad jag behålla lugnet och ger man honom tid så lugnar han ner sig och sedan kan man resonera med honom men för tillfället kan han inte tygla sig alls. Allt. Precis allt är nej. Ska vi åka till stallet? Nej.
Vill du ha en macka? Nej jag vill ha flingor. Och ger man honom då flingor så är det inte alls säkert att han äter dem. Jag skulle säga 40/60 chans att han gör det.
Melvin nu är det mat. Han sätter sig, tittar på maten och sen kommer det. -Jag tycker inte om riiiiiiis! Jag äter inte sås!!
HejochHå. Kvittar att han åt det igår.
Jag svarar alltid samma sak, ät vad du vill men det blir ingen annan mat så passar det inte är du utan. Varpå han surt stoppar i sig lite lite av maten.
Det värsta av allt är att jag ser på min lilla älskade unge att han kan faktiskt inte hjälpa det här. Känslorna rasar inombords och den enda vägen för honom att lära sig hantera dem är att testa. Om och om och om igen.....
När den här perioden är över tänker jag fira stort. Då bakar vi en sjujädra stor god tårta tillsammans. Så dä så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar