Pusselbitar

När jag träffade Kenny var jag en spillra av mig själv. Undernärd rökare som helt tappat fotfästet. Ganska snart flyttades fokus från mig själv till något mycket större, Melvin. Jag blev mamma. Kennys fru och mamma till vårt barn.
Sedan dog anledningen till att jag orkade andas innan jag träffade Kenny. Diana. Min älskade vackra lilla tjej, mitt livs ankare.
Året efter kom Elliot, beräknad att födas på samma dag som Diana togs ifrån mig.

Jag var ändå lycklig. Trots mitt livs största sorg. Jag hade min familj. Jag var kär i Kenny och han var så underbar. Intelligent, snygg och han respekterade och älskade mig oavsett vad jag gjorde.

Trots detta var jag tom. Hur jag än försökte så saknades delar av mig. Jag var fortfarande trasig.
Så sakteliga började pusselbitarna att falla på plats, jag kan inte låtsas passa in på platser där jag inte hör hemma, kan inte låtsas tycka om människor jag inte tycker om helhjärtat och nu när jag inte längre gör det har en sten lyfts från mina axlar. Jag står upp för mig själv som jag gjorde förr.

Jag lyckades till sist knyta an till min nya hund och acceptera att han är och förblir Gimli, inte mer eller mindre och kan aldrig bli Diana. Men han är likväl älskad och jag älskar båda mina hundar. De får ta plats och tid och är självklara medlemmar av vår familj.

Nu i somras gjorde jag något jag inte trodde att jag skulle våga, jag började att rida igen. Jag hade nästan intalat mig själv att jag glömt hur man gör och bestämt att jag skulle återuppta det senare i livet genom lektioner.. Sedan halkade jag in i Grimms liv på ett bananskal och ännu en bit föll på plats.

Jag älskar mitt nya liv. Jag är inte lika destruktiv längre, skulle aldrig röka cigaretter och dricka te istället för att äta mat. Jag har så klart gått upp i vikt men är mycket friskare nu än då jag ständigt fick kommentarer om hur smal och snygg jag var.
Någonstans trodde jag nog att om jag förändrade mig så skulle jag må bättre, om jag blev någon annan. Men jag är jag.
Hundar och hästar är en lika självklar del av mig som mina barn är. Som Kenny är. Jag behöver det för att känna mig hel. Jag umgås inte med folk jag inte gillar. Jag ljuger vare sig för mig själv eller andra.

Imorgon är det Lördag och jag åker hemifrån tidigt för att ge Grimm frukost. Jag gör det så gärna, är bara så glad över att få ha honom i mitt liv. Så tacksam för förtroendet att få ta hand om Annikas lilla häst. Sådan tur.

Aldrig mer får jag tappa dessa bitar av mig själv. Aldrig mer ljuga för mig själv eller försöka förändra mig. Och andra får helt enkelt tycka om mig för den jag är eller inte. Det spelar egentligen ingen roll för mitt värde ligger inte i att andra tycker om mig utan att jag gör det.