Nedstämd

Inte trött dock så det kan jag inte skylla på. Elliot höll oss vakna inatt så idag under förmiddagen har vi sovit han och jag. Påminner om bebismyset. Vi har varit ensamma han och jag idag och jag suger ut de sista dropparna av just det. Den här tiden kommer aldrig igen.

Har nu fått veta att den fina kissen i stallet som rört sig där sedan i September iallafall får mat så han inte svälter. Jag önskar att jag kunde känna mig nöjd med det men det gör jag verkligen inte! Han är ändå vanvårdad och hemlös. Ingen vaccinerar, kastrerar eller idmärker honom. Hans päls är ett enda virrvarr av hårda tovor. Och värst av allt är att han nu fått förtroende för mig och Ester så när vi ropar på honom kommer han springande helt överlycklig. Jag har fått lyfta honom och han hoppar mot min hand när jag klappar honom. Förut var han så skygg men han har verkligen öppnat upp sig.
Om jag visste att han och Fridolin skulle komma överens skulle jag ta hem honom....
Just den här sidan av mig, att rädda djur, den får Kenny nog lära sig att leva med precis som jag fått acceptera sidor hos honom som inte är mina favoriter direkt.

Tänker om han får eksem under tovorna, gör någon något åt det då? Får han avmaskningsmedel? Förmodligen inte och då blir han snart sjuk.
Vart kommer han ifrån? Okastrerade hanar kan vandra, saknar någon honom? Eller är han ännu en av alla dessa oönskade katter som dumpats när ägaren tröttnat?
Lille kissen. Inatt när jag inte kunde sova så fantiserade jag om att döpa honom till Lennart. Det vore för jädra fint!