12-12-12

Jag ville vara en sådan mamma som jublar med tårar i ögonen. Istället stod jag där och tittade på förskolebarnen och slogs av hur ofantligt meningslöst det egentligen var för dessa små barn.
En del var inte äldre än Elliot och de stod och satt gråtande och förstod inte vad vi gjorde där allesammans.
Det var en del lite äldre barn som sjöng och förstod vad som hände.
Ändå armbågades föräldrar, jag stod där ihopträngd och försökte freda mig. Det fotades trots att personalen uttryckligen bett om att man skulle vänta till efteråt för att inte skrämma de små med alla blixtar. Jag hörde en mamma säga "Äsch skit i det fota nu" till sin karl.. Allt för att få en liten bild av deras snoriga unge i trånga lussekläder över ytterkläderna, för ja vi var utomhus.


Melvin då? Han stod där. Stilla som han blivit tillsagd med sitt lilla ljus i handen. Efteråt kom tårarna. Alla dessa människor vart kom de ifrån och varför stod alla och tittade på honom? Varför var vi där på hans förskola.
Han förstod inte.

Det var ingen fin känsla. Det var bara en lång sträcka att genomlida från start till slut.
Men de var otroligt söta dessa små peparkakor, tomtar och lucior. Huller om buller stod de. Gullungar.

Efteråt samlades vi för att fika och Melvin hade verkligen valt rätt! Det var saffransmuffins med mandelmassebitar i. Saftiga och mycket godare än vanliga lussebullar.
Melvin blev ledsen när vi skulle gå så vi väntade tills de andra gått och allt var som det brukade på förskolan. Där är jag benhård, jag lämnar inte mina barn gråtande oavsett vad andra säger. Jag tror inte att det är bra att inte låtsas se barns känslor. Sen la han pussel och var glad och jag kunde lämna honom med gott samvete. Det tog max 5 minuter men det var viktiga minuter.

Men alltså. Varför arrangeras luciafirande med 1 åringar? Säg 3-5 åringar som iallafall har ett hum om vad som händer och som kan förberedas men yngre känns bara konstigt? Inte kan det vara för barnens skull iallafall....
Och föräldrar. Ja era barn må var det viktigaste ni har men jag vågar lova att alla andra känner likadant för sina barn så lite jävla hänsyn kanske vore på sin plats? Istället för att helt hysteriskt försöka föreviga allting till det perfekta fotoalbumet kanske man bara ska slappna av lite och vara närvarande där och då? Kanske inte knuffa på någon som står med en liten plutt i famnen till exempel.

Nästa år är Melvin äldre, jag hoppas att han då förstår mer vad det handlar om och tycker att det är roligt att medverka? Det vore så roligt att istället få se glada ungar :)