Det har tagit hårt på mig men vi har nått ett beslut. Vi har ansökt om plats på förskolan till Elliot. Jag intalar mig att det blir bra samtidigt som jag känner mig som en dålig mamma som inte orkar ta hand om mitt barn. Min lilla kille som inte ens fyllt 2.
Förskolan är inte en negativ plats men jag skulle så mycket hellre ta hand om honom själv...
Vi gör det här för att jag ska kunna bli bra, jag blir inte frisk om jag samtidigt ska ta hand om våra barn. Det blir inte den vila och det lugn jag behöver för att ta mig samman. Och jag kan inte vara den mamma jag önskar vara om jag är ständigt utmattad och på bristningsgränsen.
När han får en plats vilket vi hoppas blir snart så kommer jag att ha dagarna på mig att bara vara. Att börja bli frisk på. Sen när barnen kommer på eftermiddagen så hoppas jag att jag orkar vara deras mamma och att vi får ha det härligt. Att jag kan ta med dem ut och leka. Laga något gott mellanmål. Se dem. Lyssna på dem. Och att vi alla kommer att må bättre.
Kenny kommer att kunna jobba mer och allt kommer att bli bättre.
Kanske kommer den här våren att föra mig några steg närmare mitt mål att bli en fullt fungerande människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar