När hjärnan går på högvarv och formulerar texter alldeles själv istället för att samarbeta och somna så finns egentligen bara en sak att göra; skriva. Men jag vill egentligen inte skriva det hjärnan vill just nu. Egentligen inte alls.
Det finns en dörr jag sällan öppnar. En dörr som leder till något stort och vasst man kan göra sig illa på. Ett stort "tänk om"..
Där gömmer sig en föreställning om hur livet kunnat sett ut om inte.. Om inte allt som hände hade hänt. Bakom dörren finns minnen av när vi var barnvakt till min äldsta systers barn, hur skoj vi hade. Det finns tankar om hur det kunde ha varit om vi stått varandra nära idag. Istället vet inte alla mina vänner ens om att jag har tre systrar.
En tanke om vår mamma kunde varit frisk. Hur vi kunnat fira jul tillsammans allihopa och hur vi hade kunnat se varandras barn växa upp och glädjas med det.
Jag öppnar sällan den dörren för det gör för ont att tänka på hur livet skulle ha kunnat vara, hur det borde ha varit. Ikväll stod den på glänt och bilderna kom forsande ut i en enda ström. Det är en sorg att inse hur trasig vår familj blivit, hur mycket smuts som göms i hörnen och hur allt stoppas i en burk med låst lock.
Det finns inget hopp. Det tjänar ingenting till att fundera över hur det hade kunnat vara ändå gör jag det ibland.
Funderar på om mina fötter skulle lyda om jag satt bakom ratten och såg honom passera framför mig. När jag vet att jag skulle göra världen en tjänst. Det är ett avskum. En icke-individ som förbrukat sin rätt att andas flera gånger om.
Som jag hatar. Som jag hoppas på att snart få höra de där orden att det är slut nu.
Kanske en bilolycka. Kanske sjukdom. Det spelar egentligen ingen roll så länge det där inte finns längre. Död död död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar