Det kanske verkar som att jag går runt med en ständig dödsångest över att förlora mina barn. Och ja jo, de stämmer faktiskt. Hela min existens beror på mina barn, skulle jag förlora båda två så finns inte jag mer. Jag är rädd varje dag för att något ska hända dem. Varje gång Kenny är lite sen om de är iväg och handlar och jag hör en ambulans. Varje kväll kollar ja så de andas. Varje gång de är sjuka slås jag av tanken att det kan vara något allvarligt.
Att vara mamma är som att leva i ett ständigt tillstånd av att vara totalt nyförälskad, så där så att man går omkring och ler och vill ta en tugga av personen i fråga. Det är den största förälskelse man någonsin får uppleva som människa och tanken på att förlora dem är så skrämmande.
Det betyder inte att jag inte hinner uppskatta dem. Att jag inte är glad och tacksam över att jag har dem. Tvärtom tror jag? Eftersom att jag törs tänka på de risker som finns så tar jag även vara på varje dag med dem. Jag lägger medvetet bort mobilen och bara är med barnen. Ser dem. Lyssnar på dem. Njuter av att vara deras mamma.
Innerst inne så klart att jag tror att de kommer att leva tills de blir skruttiga gamla pensionärer, annars skulle jag nog bli galen på riktigt?
Men rädslan finns där och jag tror inte att jag är ensam om den? Man oroar sig som förälder helt enkelt, vissa mer andra mindre. Jag kanske oroar mig något i överkant men då får det väl vara så då.
Fan det är så klyschigt men man kan verkligen inte förstå det här förrän man ar en egen unge. Jag hatade att läsa och höra sådant dravel innan jag blev mamma men det är så. Vissa saker måste man uppleva för att förstå. Kärleken till sina barn är en sådan sak.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar