Oh

Lilla vän. Jag undrar ofta vad jag gjort för att förtjäna en sån liten fantastisk unge som Melvin. Vi är ensamma nu och vi småpratar och leker medan "Så mycket bättre" hörs i bakgrunden.
Han är så kärleksfull. En riktig myskorv.

Något händer med en inuti när man blir förälder! Jag är så känslosam, känslorna är större än någon kan hantera. Man darrar i hela kroppen och det finns ingenting någonsin som skulle kunna toppa den här stora kärleken.
Och sårbarheten sen. Den gör mig fullständigt galen ibland. Jag har aldrig haft så mycket att förlora.

Det är ett privilegium att vara förälder och att få följa med på resan från liten nyfödd och se barnen växa upp. Det närmaste man kommer att få vara barn igen själv.

Jag kan bara tala för mig själv men jag är inte den blödiga typen som tjuter i tid och otid. Men som mamma. Det är på ett helt annat plan. En annan styrka på känslorna som inte kan mätas. Som inte kan jämföras med några andra känslor. Så starkt. Om jag så mycket som snuddar vid tanken om att förlora något av mina barn brister hela muren jag byggt upp och jag faller.
När Melvin eller Elliot slår sig blöder jag inuti.
Det finns ingenting ont jag inte hellre skulle ta själv för att spara mina barn. Ingenting större. Ingenting bättre än mina barn.

Att vara mamma är större än allting annat.